sofieostigs

Jojomensan det har han allt. Promenaden imorse gick som en dans. Vem hade kunnat ana det? -10 grader och morgon bukar inte höra till Stigs favoriter. Men men, Stig sprang ner på stan. Vi var bort till Vängåvan och tittade på tomtarna i småhusen, jättesöta, sen sprang vi hem. Jätteglad, jätteglad =)

Jag gick på jobbet. Fick min fina ljusstake som ser ut som en liten ängel som jag beställt på ljuspartyt hos Jessica. På lunchen passade jag på att gå på nya Kazaa och köpa lite röda blockljus. Hem redan vid tre då snickaren som ska göra klart smågrejorna i köket och runt garderoben i sovrummet kom och kikade. Förhoppningsvis hinner han komma före jul. Som jag sa till honom är det ju ingen jättepanik. Det har ju sett ut så här så pass länge att det inte spelar någon roll om det blir någon vecka till=) Jobbade ett par timmar hemma medan Stig tog en tupplur i mitt knä, myysigt! Kvällspromenaden blev den bästa på länge! Stig var på superhumör! Han sprang till parken, uppför Oscarsgatan (ja, ni läste rätt, uppför Oscarsgatan), via parken upp till Sidsjön. Sen vände vi och gick hem. Stig stannade inte en gång för att diskutera vägval, temperatur eller annat. Roligt, roligt, allt var så roligt! =)Han var så glad och hade otroligt mycket energi. Konstigt med tanke på att han busade med Juli hela eftermiddagen igår. Vi stannade ett par gånger när vi mötte folk och övade på att Stig ska sitta och titta på matte medan dom går förbi, gick jättebra. Gå fint fungerar också nästan jämt. Finns det bara karra så går det mesta =) Så duktig kille!

Väl hemma fick Stig sin middag. Slafs, sa det som vanligt. Medan jag lagade middag till mig och Petter stod Stig vid mina fötter och tyckte att jag var dum i huvudet som inte gick och satte mig i soffan när han sa till. Var ju trött ju =)  Så helt plötsligt var han bara borta... letade överallt utan att ropa på honom för jag ville inte störa ifall han hade myst ner sig någonstans. Hittade honom tillslut i bilburen... favoritburen! Han kom ut på en gång när han såg att jag kom... typiskt! Senare när jag och Petter åt bäddade han faktiskt ner sig i köket... och vilade riktigt. Första gången på länge som han verkligen vilar utan att vara i buren, sitta i knä eller vilar med mattes hand på bädden. Så skönt! Det är något vi behöver öva på... inte så lätt när matte och husse tycker att det är minst lika mysigt som vovven att kramas i soffan =)