Skogstur

Nu ligger Stig och jag i sängen och vilar en stund efter en händelserik skogstur. Petter är och spelar tennis. När han kommer tillbaka ska vi gå ut och äta. Lutar åt Oscar's eller Lörudden. Ska bli mysigt! 

Idag har vi varit på utflykt till Skönviksberget. Först var Petter och jag ute och sprang en stund. Intervallträning, superjobbigt! Det var inte igår vill jag lova... =) Sen var det Stigs tur att få röra på sig. Stig älskar verkligen skogen och vi njöt alla tre av vår tur. Vi hittade mycket smultron som vi plockade. Stig hade lite svårt att förstå vad som var så intressant. Han satt otåligt och väntade men provade också att gå med näsan ner i marken och söka. Han hittade inget som kunde förklara vad tokfolket hade för sig. Lite längre fram kom en sträcka där det växte mycket blåbär. Vi plockade och åt och pratade om att åka tillbaka senare i veckan för att plocka. Stig jagade fjärilar och skuttade glatt omkring...


Smultron - finns det något godare?!


Stig poar på bland blåbären


En jättefin fjäril som Stig ville dräpa

Allt kunde varit perfekt om det inte var för det som hände sen... Jag hade innan berättat för Petter att det brukar vara orm i markerna, men vi konstaterade att det inte riktigt var ormväder. När vi komit ungefär halvvägs på elljusspåret ser Petter att Stig stannar för att lukta på något. I nästa sekund ser han vad Stig stannar för att lukta på... en ORM! Snabbt som bara den gjorde husse en heroisk insats och roffade åt sig Stig. Mattes heroiska insats bestod att snabbt som ögat leda flocken i flykten! Dock utan att gallskrika denna gång... =) Det var tydligen en riktigt fet stor huggorm som Stig hittat. Husse ville gå tillbaka och peta på den med en pinne... det ville INTE matte. Det var den största som Petter sett och då har ju ändå han sett en del orm i sina dar som Bergsjöbo. Tur att den inte hann hugga... Kanske var det för att den nyss ätit och var lite seg efter det. Även fast vi hade medicin med till Stig så är det ju inget man vill råka ut för. Hade det inte varit för att Stig var med hade jag förmodligen grinat och hysteriskt sprungit allt jag kunnat hela vägen till bilen. Jag tycker att det är riktigt otäckt att träffa på orm. Instängda i terrarium gör det mig inget, men lösa ute i skogen tycker jag att dom är läskiga som bara den. Kan vara så att min mamma smittat mig lite med sin ormskräck. Jag vet inte hur många utflykter vi avbrutit när jag var liten för att mamma träffat på orm i skogarna. Ett av mina första minnen är när vi plockade bär med mammas farmor i skogen. Johan var liten för han låg i barnvagnen som mina föräldrar glatt drog med sig till skogs. Vi var inte långt hemifrån för vi hade inte bilen med oss. Mammas farmor var en rolig prick som hade mycket för sig. Gammal blev hon också, nästan 100 år. Hon är nog den som skrämt min mamma för ormar. Naturligtvis så träffade dom på en orm i skogen den dagen. Det bar snabbt av hemåt, mamma med vagnen, jag och gammelfarmor. För varenda rot som vi klev över skrek gammelfarmor hysteriskt ORM! Mmm, inte svårt att förstå var mamma fått sin ormskräck från.

Åter till vår lilla skogstur idag... den var nämligen inte över. När vi nästan var tillbaka vid bilen fick vi för oss att ta en genväg för att slippa de sista branta uppförsbackarna. Misstag! Vi hade inte mer än kommit upp på elljusspåret när jag såg något som såg ut som endera en liten ormbäbis, en del av en orm eller en svans från en kopparödla. En halv sekund senare satt den i Stigs mun. Då kom skriket! Jag skrek, han släppte och sen ledde matte än en gång flocken i flykten. Stackars Stig såg lite sårad ut.

Vi blev tvungen att svänga förbi mamma och pappas hus och berätta om den fasansfulla händelsen. Det visade sig att vi kom precis lagomt för att få lite lunch, hamburgare! Hoppas bara att vi inte skrämde min stackars mor så att hon drömmer mardrömmar om ormet inatt. Skulle inte förvåna mig!

Nu duschen, snart middag! =)


Det tar på krafterna att träffa ormet!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0